Vad var den stora depressionen?

Termen "den stora depressionen" syftar på den största och längsta ekonomiska recessionen i modern världshistoria.Den stora depressionen pågick mellan 1929 och 1941, vilket var samma år som USA gick in i andra världskriget 1941.Denna period accentuerades av ett antal ekonomiska sammandragningar, inklusive börskraschen 1929 och bankpanik som inträffade 1930 och 1931.

Ekonomer och historiker citerar ofta den stora depressionen som en av de största – om inte den mest – katastrofala ekonomiska händelserna på 1900-talet.

Börskraschen

Under den korta depressionen som varade från 1920 till 1921, känd som den glömda depressionen, sjönk den amerikanska aktiemarknaden med nästan 50 % och företagens vinster sjönk med över 90 %.Den amerikanska ekonomin hade en stark tillväxt under resten av decenniet.The Roaring Twenties, som eran kom att kallas, var en period då den amerikanska allmänheten upptäckte börsen och dök in med huvudet först.

Spekulativa frenesi påverkade både fastighetsmarknaderna och New York Stock Exchange (NYSE). Lös penningmängd och höga nivåer av marginalhandel av investerare hjälpte till att underblåsa en aldrig tidigare skådad ökning av tillgångspriserna.

Upptakten till oktober 1929 såg aktiekurserna stiga till all-time high multiplar på mer än 19 gånger företagens vinster efter skatt.Detta, i kombination med att referensindexet Dow Jones Industrial Index (DJIA) ökade med 500 % på bara fem år, orsakade i slutändan börskraschen.

NYSE-bubblan sprack våldsamt den 24 oktober 1929, en dag som kom att kallas Black Thursday.Ett kort rally inträffade fredagen den 25:e och under en halvdagspass lördagen den 26:e.Men följande vecka kom Black Monday (28 oktober) och Black Tuesday (29 oktober). DJIA föll med mer än 20 % under dessa två dagar.Börsen skulle så småningom falla nästan 90% från sin topp 1929.

Krusningar från kraschen spred sig över Atlanten till Europa och utlöste andra finansiella kriser som kollapsen av Boden-Kredit Anstalt, Österrikes viktigaste bank.1931 drabbade den ekonomiska katastrofen båda kontinenterna med full kraft.

USA.Ekonomi Tailspin

Börskraschen 1929 utplånade nominella rikedomar, både företag och privata, vilket ledde till att den amerikanska ekonomin hamnade i en sväng.I början av 1929, U.S. arbetslösheten var 3,2 procent.År 1933 ökade den med över 25 %.

Trots aldrig tidigare skådade ingripanden och statliga utgifter från både Hoover- och Roosevelt-administrationerna, förblev arbetslösheten över 18,9 % 1938.Den reala bruttonationalprodukten per capita (BNP) var under 1929 års nivåer när japanerna bombade Pearl Harborin i slutet av 1941.

Även om kraschen sannolikt utlöste den decennielånga ekonomiska nedgången, är de flesta historiker och ekonomer överens om att kraschen inte orsakade den stora depressionen.Det förklarar inte heller varför lågkonjunkturens djup och ihärdighet var så allvarlig.En mängd specifika händelser och policyer bidrog till den stora depressionen och bidrog till att förlänga den under 1930-talet.

Misstag av Young Federal Reserve

Den relativt nya Federal Reserve misskötte tillgången på pengar och krediter före och efter kraschen 1929.Enligt monetarister som Milton Friedman och erkänd av tidigare Federal Reserve-ordförande Ben Bernanke.

Fed skapades 1913 och förblev ganska inaktiv under de första åtta åren av dess existens.Efter att ekonomin återhämtat sig från depressionen 1920 till 1921 tillät Fed en betydande monetär expansion.Den totala penningmängden växte med 28 miljarder dollar, en ökning med 61,8 % mellan 1921 och 1928.Bankinlåning ökade med 51,1 %, sparande och låneandelar steg med 224,3 %, och livförsäkringsreserven ökade med 113,8 %.Allt detta inträffade efter att Federal Reserve sänkte de nödvändiga reserverna till 3 % 1917. Vinsterna i guldreserverna via finansministeriet och Fed var endast 1,16 miljarder dollar.

Genom att öka penningmängden och hålla räntan låg under decenniet, inledde Fed den snabba expansionen som föregick kollapsen.Mycket av överskottet av penningmängdstillväxten blåste upp börs- och fastighetsbubblorna.

Efter att bubblorna sprack, kraschade marknaden, tog Fed motsatt väg genom att minska penningmängden med nästan en tredjedel.Denna minskning orsakade allvarliga likviditetsproblem för många små banker och choked-off förhoppningar om en snabb återhämtning.

Feds strama knytnäve

Som Bernanke noterade i ett tal i november 2002, innan Fed existerade, löstes bankpanikerna vanligtvis inom några veckor.Stora privata finansinstitut skulle låna ut pengar till de starkaste mindre institutionerna för att upprätthålla systemets integritet.Den typen av scenario hade inträffat två decennier tidigare, under paniken 1907.

När den frenetiska försäljningen fick NYSE att sjunka nedåt och ledde till en bankrun, fick investeringsbankmannen J.P.Morgan gick in för att samla invånare på Wall Street för att flytta betydande mängder kapital till banker som saknar medel.Ironiskt nog var det paniken som ledde till att regeringen skapade Federal Reserve för att minska sitt beroende av enskilda finansiärer som Morgan.

Efter Black Thursday hade cheferna för flera New York-banker försökt ingjuta förtroende genom att på framträdande plats köpa stora block av blue-chip-aktier till priser över marknadspriserna.Även om dessa handlingar orsakade ett kort rally på fredagen, återupptogs de panikslagna försäljningarna på måndagen.Under decennierna sedan 1907 växte aktiemarknaden bortom förmågan för sådana individuella ansträngningar.Nu var bara Fed tillräckligt stor för att stödja det amerikanska finansiella systemet.

Fed misslyckades med att göra det med en kontantinjektion mellan 1929 och 1932.Istället såg den hur penningmängden kollapsade och lät tusentals banker gå omkull.På den tiden gjorde banklagar det mycket svårt för institutioner att växa och diversifiera tillräckligt för att överleva ett massivt uttag av insättningar eller köra på banken.

Även om det är svårt att förstå, kan Feds hårda reaktion ha varit resultatet av dess rädsla för att rädda vårdslösa banker bara skulle uppmuntra finansiell oansvarighet i framtiden.Vissa historiker hävdar att Fed skapade de förhållanden som fick ekonomin att överhettas och sedan förvärrade en redan förfärlig ekonomisk situation.

Hoovers förhöjda priser

Herbert Hoover vidtog åtgärder efter kraschen, även om han ofta karaktäriseras som en "gör ingenting"-president.

Mellan 1930 och 1932 genomförde han:

• En ökning av de federala utgifterna med 42%, som engagerade sig i massiva program för offentliga arbeten såsom Reconstruction Finance Corporation (RFC)
• Skatter att betala för nya program
• Ett förbud mot invandring 1930 för att hindra lågutbildade arbetare från att översvämma arbetsmarknaden

Hoover var främst oroad över att lönerna skulle sänkas efter den ekonomiska nedgången.Han resonerade att priserna måste vara höga för att säkerställa höga lönecheckar i alla branscher.För att hålla priserna höga skulle konsumenterna behöva betala mer.

Men allmänheten brändes allvarligt i kraschen, vilket lämnade många människor utan resurser att spendera överdådigt på varor och tjänster.Inte heller kunde företag räkna med utomeuropeisk handel, eftersom utländska nationer inte var villiga att köpa för dyra amerikanska varor lika lite som amerikaner var.

U.S.Protektionism

Denna dystra verklighet tvingade Hoover att använda lagstiftning för att höja priserna och därmed lönerna genom att strypa billigare utländsk konkurrens.I enlighet med traditionen med protektionister och mot protesterna från mer än 1 000 av landets ekonomer, undertecknade Hoover Smoot-Hawley Tariff Act från 1930 i lag.

Lagen var från början ett sätt att skydda jordbruket, men växte till en tull för flera branscher, som införde enorma tullar på mer än 880 utländska produkter.Nästan tre dussin länder svarade och importen sjönk från 7 miljarder dollar 1929 till bara 2,5 miljarder dollar 1932.År 1934 hade den internationella handeln minskat med 66 %.Inte överraskande förvärrades de ekonomiska förhållandena över hela världen.

Hoovers önskan att behålla jobb och inkomstnivåer för individer och företag var förståelig.Han uppmuntrade dock företag att höja lönerna, undvika uppsägningar och hålla priserna höga i en tid då de naturligtvis borde ha fallit.Med tidigare cykler av lågkonjunktur/depression drabbades USA av ett till tre år av låga löner och arbetslöshet innan sjunkande priser ledde till en återhämtning.Oförmögen att upprätthålla dessa konstgjorda nivåer, och med den globala handeln effektivt avstängd, försämrades den amerikanska ekonomin från en lågkonjunktur till en depression.

The New Deal

President Franklin Roosevelt lovade massiv förändring när han röstades in 1933.The New Deal som han initierade var en innovativ, aldrig tidigare skådad serie inhemska program och handlingar utformade för att stärka amerikansk affärsverksamhet, minska arbetslösheten och skydda allmänheten.

Löst baserad på keynesiansk ekonomi, byggde den på det faktum att regeringen kunde och borde stimulera ekonomin.New Deal satte höga mål för att skapa och underhålla den nationella infrastrukturen, full sysselsättning och sunda löner.Regeringen satte igång att uppnå dessa mål genom pris-, löne- och till och med produktionskontroller.

Vissa ekonomer hävdar att Roosevelt fortsatte många av Hoovers ingripanden, bara i större skala.Han höll ett strikt fokus på prisstöd och minimilöner och tog bort landet från guldmyntfoten och förbjöd individer att hamstra guldmynt och ädelmetaller.Han förbjöd monopolistiska affärsmetoder och inrättade dussintals nya program för offentliga arbeten och andra byråer för att skapa jobb.

Roosevelts administration betalade bönder och ranchägare för att stoppa eller dra ner på produktionen.En av de mest hjärtskärande gåtorna under perioden var förstörelsen av överskottsgrödor, trots behovet för tusentals amerikaner att få tillgång till mat till överkomliga priser.

Federala skatter tredubblades mellan 1933 och 1940 för att betala för dessa initiativ såväl som nya program som social trygghet.Dessa höjningar inkluderade höjningar av punktskatter, personliga inkomstskatter, arvsskatter, bolagsinkomstskatter och en övervinstskatt.

New Deal framgång och misslyckande

New Deal ledde till mätbara resultat, såsom reformering och stabilisering av det finansiella systemet, vilket ökade allmänhetens förtroende.Roosevelt förklarade en helgdag för en hel vecka i mars 1933 för att förhindra institutionell kollaps på grund av panikfyllda uttag.Detta följdes av ett byggprogram för ett nätverk av dammar, broar, tunnlar och vägar.Dessa projekt öppnade upp federala arbetsprogram som sysselsatte tusentals människor.

Även om ekonomin visade en viss återhämtning, var återhämtningen alldeles för svag för att New Deals politik otvetydigt skulle kunna anses vara framgångsrik för att dra Amerika ur den stora depressionen.Historiker och ekonomer är oense om orsaken:

• Keynesianer skyller på bristen på federala utgifter och säger att Roosevelt inte gick tillräckligt långt i sina regeringscentrerade återhämtningsplaner
• Andra hävdar att genom att försöka få fram en omedelbar förbättring istället för att låta konjunkturcykeln följa sin vanliga tvååriga kurs för att nå botten och sedan återhämta sig, kan Roosevelt ha förlängt depressionen, precis som Hoover gjorde före honom

En studie av två ekonomer vid University of California, Los Angeles uppskattade att New Deal förlängde den stora depressionen med minst sju år.Men det är möjligt att det relativt snabba tillfrisknandet, som var karakteristiskt för andra tillfrisknanden efter depression, kanske inte inträffade lika snabbt efter 1929.Det är för att det var första gången som allmänheten (inte bara Wall Street-eliten) förlorade stora belopp på aktiemarknaden.

Den amerikanske ekonomihistorikern Robert Higgs hävdade att Roosevelts nya regler och förordningar kom så snabbt och var så revolutionerande att företag blev rädda för att anställa eller investera.Philip Harvey, professor i juridik och ekonomi vid Rutgers University, föreslog att Roosevelt var mer intresserad av att ta itu med social välfärd än att skapa ett makroekonomiskt stimulanspaket i keynesiansk stil.

Andra världskrigets inverkan

Den stora depressionen verkade plötsligt sluta runt 1941 till 1942.Det är om vi tittar på sysselsättning och BNP-siffror.Detta var precis vid den tidpunkt då USA gick in i andra världskriget.Arbetslösheten sjönk från åtta miljoner 1940 till drygt en miljon 1943.Men mer än 16 miljoner amerikaner var värnpliktiga att slåss i försvarstjänsten.I den privata sektorn ökade den reala arbetslösheten under kriget.

Levnadsstandarden sjönk på grund av krigstidsbrist orsakad av ransonering, och skatterna steg dramatiskt för att finansiera krigsinsatsen.Privata investeringar sjönk från 17,9 miljarder USD 1940 till 5,7 miljarder USD 1943, och den totala produktionen inom den privata sektorn sjönk med nästan 50 %.

Även om uppfattningen att den stora depressionen var ett missförstånd med krossat fönster, satte konflikten USA på vägen mot återhämtning.Kriget öppnade internationella handelskanaler och vände om pris- och lönekontroller.Regeringens efterfrågan öppnade upp för billiga produkter, och efterfrågan skapade en massiv finanspolitisk stimulans.

Under de första 12 månaderna efter krigets slut steg privata investeringar från 10,6 miljarder dollar till 30,6 miljarder dollar.Börsen bröt in i en bull run på några korta år.

Poängen

Den stora depressionen var resultatet av en olycklig kombination av faktorer, inklusive en flip-flopping Fed, protektionistiska tullar och inkonsekvent tillämpade statliga interventionistiska ansträngningar.Denna period kunde ha förkortats eller till och med undvikits genom en förändring av någon av dessa faktorer.

Medan debatten fortsätter om huruvida insatserna var lämpliga, finns många av reformerna från New Deal, såsom socialförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och jordbrukssubventioner, till denna dag.Antagandet att den federala regeringen bör agera i tider av nationell ekonomisk kris stöds nu starkt.Detta arv är en av anledningarna till att den stora depressionen anses vara en av de avgörande händelserna i modern amerikansk historia.